Association for Chartered Surveying, Property Evaluation and Transactions - 100 år 2008

Medlemsinloggning

Användarnamn:

Lösenord:

Sök artiklar i rubrikarkiv

Sök artiklar med fritext:

Historical

Technique

Lantmätarens väg gick via Utmeland och Hajdeby, del 1

Tore J. A. Pettersson

2008-01-08

En berättelse om en lantmätares praktik och tidiga tjänsteutövning, med bland annat skiftesverksamhet under 1950-60-talen. Del 1 av 3.

läs mer...

Jag höjer handen till avskedshälsning. Avskedshälsning efter att ha gått flera timmar i myrmark i rågången mellan Utmelands och angränsande byars utskog vid Ulvsjön i Mora. Avskedshälsning till henne som långsamt kliver några tiotal meter framför mig. Dags för mig att vika av från rågången och gå någon kilometer till bilen. Hon följer rågångens förlängning. Hon –älgkon – har inte många val.

”Mötet” med älgen - ett trevligt minne, en illustration av närkontakten med naturen som 1950-talets lantmäteri och framförallt skiftesverksamheten innebar. En verksamhet som också medförde långa och varaktiga kontakter med sakägarna, med människan bakom fastighetsbeteckningen.

Till Mora och den Särskilda skiftesorganisationen nr 2 kom jag år 1957 direkt efter min examen från KTH. Intresset för den tekniska delen av fastighetsregleringar i större skala hade jag med mig tack vare Gerhard Larsson som nyligen tillträtt som professor i fastighetsteknik. En framstående teoretiker och en mycket god pedagog med förmågan att organisera "problembelysande" fältövningar. Jag hade fått en "kick" redan under föregående sommars praktiktjänstgöring.

Praktiken sommaren 1956 gav en värdefull kontakt med den humanistiska delen av lantmätarens yrke, en god inblick i "livet på landet", hur man tyckte och tänkte och hur man upplevde myndigheter. Den bestod huvudsakligen av mätning av ett polygontåg för ett påbörjat laga skifte på Hajdebygårdarna i Kräklingbo socken på Gotland. (Jag använder begreppet "gårdarna" istället för "by", eftersom det inte finns några byar på Gotland. Det gotländska ordet för en fastighet i ett skifteslag är "part".) Gårdarna skulle 1993 komma att bli riksbekanta genom den stora skogsbranden på och omkring Torsburgen.

Till mitt förfogande fick jag två bröder. Förutom att de var duktiga på skogsröjning var de mycket intelligenta. Snabbt lärde de sig mätningsproceduren, varför mätningsarbetet gick snabbt utan hets, utan tjat på medhjälparna om vad som skulle göras och hur. Förhoppningsvis har jag haft ett visst inflytande på dem för båda fick med tiden tekniska yrken. Fram-förallt en av dem var i hög grad matematiskt och mekaniskt intresse-rad och diskuterade bl.a. tillämpningen av tröghetslagen. Om inte förr insåg jag nu att högskoleutbildning inte är allt. Intresse och engagemang är viktiga oavsett utbildning. Vårt nyss beskrivna arbetssätt (i moderna termer blev vi snabbt ett team) gjorde att vi fick ork till intressanta diskussioner, som fortsatte vid kaffet hos deras föräldrar på kvällarna. Bojan, en av deras systrar, och jag vandrade tillsammans under ljuva, gotländska sommarkvällar. Vi fann att Gotland inte är ett landskap utan ett sin-nestillstånd.

Lunch och middagar intogs hos den andra "parten" och jag förfogade över ett rum hos den tredje. Vid ett laga skifte måste bördan fördelas.

Man upplevde inte lantmäteriet som en myndighet utan snarare som en "företagsdoktor" i betydelsen juridisk och ekonomisk konsult. Denna min uppfattning förstärktes senare under mina fem år i Mora.

Mina vänner på Hajdeby levde i ordets vida bemärkelse; förmågan att på ett okonstlat sätt ta vara på omgivande landskap med dess förutsättningar, förmågan att glädjas åt och njuta av vardag-liga händelser och ting.

Mora var lantmäteriets Mecka med 21 lantmätare fördelade på 7 skiftesorganisationer och ett lantmäteridistrikt. Cheferna för några av skiftesorgani-sationerna hade titeln distrikts-lantmätare. På den tiden bör-jade man karriären som lantmätaraspirant under ett och ett halvt år. Jag hade turen att hamna hos Bo Turesson, sedermera kommunikationsminister i Torbjörn Fälldins regering. Med kortare avbrott för tjänstgöring i Älvdalens distrikt under Gösta Jönsson, stannade jag hos Bo i fem år.

För mina kunskaper och erfarenheter av förrättnings- och för-handlingsteknik är jag Bo Turesson ett stort tack skyldig. Med värdefulla och kompletterande kunskaper i förrättningstekniken bidrog också Gösta Jönsson.

Den skiftesorganisation (sedermera specialenhet), som blev min första arbetsplats handlade laga skiftena på byarna Bergkarlås - Risa - Vattnäs, Utmeland och Morkarlby. Sommaren 1957 stakade jag ut de nya gränslinjerna inom det förstnämnda skifteslagets skogsmark. Samma uppgift hade mätningsingenjö-rerna Lars Smitz och Ingemar Borbos, erfarna "pojkar" som lärde mig det praktiska arbetet. De bidrog i hög grad till min respekt för sin kårs yrkeskunskap.

Vi bodde i olika fäbodar hela sommaren och lärde känna varandra väl. Utstakningsarbetet flöt väl, sommaren var fin med få s.k. kojdagar d.v.s. dagar, då det regnade så häftigt att utstakning var omöjlig. Jag hade turen att få virkesmätaren m.m. Klockar Martin Olsson i mitt lag. Han kunde konsten att utan hjälp av instrument staka kilometerlånga linjer, sedan jag med teodoliten bestämt rikt-ningen och satt ut de första stakkäpparna. Han "missade" slut-punkten inom god marginal för det tillåtna. Utstakningsdata beräknade vi på kvällarna med hjälp av passare, skallinjal och räknesnurra - långt före datorernas segertåg. Vår mathållning baserades på mjölk inköpt i fäboden och på mat inhandlad i Oskar Holknekts affär i Bergkarlås. Jag sov i en säng, så obekväm att det blev ett nöje att stiga upp på morgonen. Säsongen avslutades med kräftskiva med riktiga kräftor d.v.s. äkta svenska insjökräftor. En kräft-skiva väl bevarad i såväl deltagarnas minne som folkets i Daddbo fäbod. Lars Smitz tolkning av en känd överste är oför-glömlig.

Återbördad till den trygga kontorsmiljön i Mora kontrollerades att skiftesläggningen i terrängen överensstämde med den på kartan. Fastighetsägarnas ägokrav var norme-rande och fastlagda på kartan, innebärande att de utstakade linjerna skulle ändras om det förelåg en avvi-kelse. (En ändrad karta skulle medföra otaliga ändringar i övriga skifteshandlingar.) Såvitt jag minns behövde vi inte ändra utstakningen av en enda linje. När kontrollarbetet var klart skickade Bo Turesson ut mig för att kontrollera om råstenarna på inägoskiftena i Vattnäs fanns kvar. Endast några få hade av en eller annan anledning försvunnit. De långa, enformiga promenaderna kompenserade av att Vattnäs är en av Siljanbygdens vackrast belägna byar. En biavsikt eller kanske rent av primäravsikten var att jag skulle lära känna byborna. Det gjorde jag också, vilket var betydelsefullt inte minst för arbetet med den kommande ståndskogslikviden.

Bergkarlås - Risa - Vattnas skifteslag omfattade c:a 7800 hek-tar, Utmeland c:a 11 000 hektar och Morkarlby drygt 12 000 hektar. Varje by hade hundratals delägare spridda över hela världen. Äganderättsutredningen var ytterst omfattande - me-tervis av pärmar för varje by. Jag kom huvudsakligen att ägna mig åt Utmeland - en by med förhållandevis enkel ägandestruk-tur, det förekom t.o.m. att man hade sökt lagfart på sina för-värv. Även om äganderättsutredningen ibland kunde vara både intressant och spännande blev den i längden tröttsam.

Lantmätarens väg gick via Utmeland och Hajdeby, del 2

Tore J. A. Pettersson

2008-01-08

En berättelse om en lantmätares praktik och tidiga tjänsteutövning, med bland annat skiftesverksamhet under 1950-60-talen. Del 2 av 3.

läs mer...

Betydligt intressantare var skiftesarbetet i övrigt. Bo Turesson var en entusiastisk och initiativrik chef. Han var en datapionjär, som införde hålkortssystem både för skifteslägg-ning och ståndskogslikvid. Han förstod vikten av en nära och god kontakt med delägarna och hyllade principen att man på ett tidigt stadium av skiftet måste göra något konkret - inte bara utreda och beskriva. Således byggdes de nya vägsystemen för inägorna men framförallt för skogsmarken i ett tidigt skede. Det i sin tur medförde vissa problem, när det gällde kostnadsfördelningen. Även dessa problem löstes på, som det senare visade sig, framsynt sätt. Tillsammans arbetade vi fram ett system för att komplettera det befintliga skogsvägssystemet med s.k. traktorvägar - en lyckad och uppskat-tad innovation (c:a tjugo år innan ordet låg i var mans mun). Han var något av en domptör, vars entusiasm "smittade av sig". Han delegerade gärna uppgifterna. Med hans entusiasm i ryggen som komplement till egna tidigare erfarenheter i pro-blemhantering lyckades jag snabbt genomföra "projekt trak-torvägar" med delvis nya upphandlings-, genomförande- och kostnadsfördelningsmetoder. De senare var radikala och handlade lika mycket om psykologi som om matematik. Ledmoti-vet var att man fick förenkla, om man var helt säker på att inte skada någons intressen.

Där andra såg hinder såg Bo (och förhoppningsvis även jag) en möjlighet. Jag är angelägen att betona att flertalet av de andra lantmätarna hade samma grundsyn och att erfarenhetsutby-tet var omfattandet. Dock fanns det en och annan formalist, som djupt skakad av vår bristande respekt för alltför verklighetsfrämmande formalia, ansåg att det skulle göras rätt (vad det nu är för någonting) oavsett vad det kostade.

Att skiftesarbetet var fördelat på några små enheter i stället för på en enda större hade givetvis nackdelar. Den stora fördelen var att enheterna kon-kurrerade med varandra avseende t.ex. problemlösning. Samti-digt hade man formella och informella erfarenhetsutbyten. Det hände mycket i omvärlden framförallt inom skogsbruket, inom datatekni-ken började det hända saker. Redan i slutet av femtiotalet diskuterade vi, fast i "drömform", möjligheterna att göra skiftesläggning med hjälp av datateknik. Drömmar, som numera är uppfyllda. Sett i backspegeln och på grundval av senare erfarenheter - vi skulle ha bildat en grupp för framtidsfrågor.

Fastighetsbildning är en del av landbygdsutvecklingen, men man kunde ha gjort ännu mer på ett tidigare stadium. Ibland var det tyvärr närmast vattentäta skott mellan de olika landsbygdsdisciplinerna. Samarbetet mellan lantmäteriet och lant-bruksnämnden var dock gott. Men det var en blasfemi att påstå, att man borde beakta sambandet mellan en fastighet och dess aktuelle brukare innebärande att den realistiska tidshorisonten blev 10 - 15 år, inte oändligheten.

Under min tjänstgöring i Alvdalens distrikt, som förutom då-varande Älvdalens kommun även omfattade Särna och Idre, bör-jade jag fundera på lämplighets- och planvillkoren i 19 kap. jorddelningslagen. I distriktets norra delar låg sökta avstyckningar "bredvid varandra" om avståndet mellan dem var mindre än två mil. Inte hos chefen Gösta Jönsson, men väl för en del andra av landets lantmätare var det något av mode att säga nej till avstyckningar på grund av att de kunde tänkas hindra förväntad tätbebyggelse. Var vill-koren för tillämpningen av dåvarande jorddelningslag lika över hela landet? Knappast! Tillåtlighetsparagraferna förutsatte ett "inte-bevis" d.v.s man skulle visa att avstyckningen inte hindrade en framtida plan-läggning för att kunna säga ja. I nuvarande lag är bevisbördan i stort sett omvänd.

Tätbebyggelsebegrepp som hinder för avstyckning blev ofta omöjligt att förklara illustrerat genom följande berät-telse.

Scenen är en avstyckning i en fäbodvall vid foten av fjället Städjan - jag hade gjort allt själv; mätning, markering, upprättande av köpehandlingar. (Förrättningen var något av ett undantag - i regel hade mätningsingenjören gjort de tekniska arbetena och upprättat kartan innan lantmätaren gjorde själva förrättningen.) Jag hade den numera klassiska räknesnurran med mig dels för att göra kontrollberäkningar (hade jag mätt fel hade det tagit en hel dag för att ta sig tillbaka till fäboden och rätta misstaget), dels för att beräkna arealen till grund för köpehandlingen. En av kvinnorna i fäboden, som hela tiden varit sysselsatt i köket, frågade plötsligt - utan att ta sleven ur grytan - om jag be-räknade arealen med hjälp av Herons formel! Hållande masken förklarade jag, att det gjorde jag indirekt genom att att sätta upp gränspunktskoordinaterna i matrisform. Fortfarande rörande grytan konstaterade hon: ”Det var ett ele-gant sätt.” Hon visade sig vara en ingenjör, som efter sitt giftermål "fastnat" häruppe. Jag hade börjat fun-dera om avstyckningen låg inom tätbebyggt område med risk för att den skulle hindra kommande planläggning. Det gjorde den kanske - men när skulle planläggningen bli aktuell? Jag testade tätbebyggelsebegreppet med sammanhängande problem på min nya kolle-ga. Ingen som helst förståelse. Slutsats - om man inte kan förklara eventuellt avstyckningshinder för "den förrättnings-sökande allmänheten" i dess form av en person med delvis adekvat bakgrund - hur skall man då kunna göra det för "gemene Svensson". Jag fullföljde avstyckningen och konstaterade för mig själv, att begreppet förväntad tätbebyggelse som hinder för avstyckning knappast var statiskt utan måste variera "över rummet" d.v.s. hela Sve-rige. Lantmätaren skall lösa problem - givetvis inom lagens ram- men inte bli en dogmatisk missionär. Missionärssyndromet utvecklades tyvärr mer och mer ”över tiden” under jorddelningslagens tid.

Jag fick utlopp för mitt skogsintresse, när ståndskogslikviden på Bergkarlås - Risa - Vattnas genomfördes. Fältarbete genomfördes den heta sommaren 1959. Ett antal arbetslag mätte varenda träds brösthöjsdiameter med en klave och mätte höjden beståndsvis. Re-sultaten an-tecknades för varje parcell, som begränsades av gamla och nya skifteslinjer. Bearbetningen skedde med hjälp av hålkort sedan övriga värderingsdata förts in på kontoret. Fältarbetet hade föregåtts av intensiva resonemang och utred-ningar för att få fram grundläggande värderingsdata. Meto-dfrågorna var noggrant penetrerade och vi kom fram till att man med tillräcklig noggrannhet kunde värdera skogen bestånds-vis utan den tidsödande stamräkningen. Opinionen för stamräk-ning var emellertid alldeles för påtaglig för att vi skulle kunna stå emot. Givetvis kunde vi "satt oss" på företrädarna för den, men det skulle förmodligen ha gett en mängd överklaganden som resultat. Nu var det endast en person, som överklagade hela förrättningen.

Lantmätarens väg gick via Utmeland och Hajdeby, del 3

Tore J. A. Pettersson

2008-01-08

En berättelse om en lantmätares praktik och tidiga tjänsteutövning, med bland annat skiftesverksamhet under 1950-60-talen. Del 3 av 3.

läs mer...

Utmeland omfattade en del av tätorten Mora. Plan- och fastighetsbildningsfrågorna kunde inte vänta på att skiftet skulle bli klart flera år senare. Det gällde alltså att integrera den "akuta" fastighetsbildningen med det mera lång-siktiga laga skiftet, en i sanning grannlaga uppgift. Ett av problemen var att få fastighetsförvärv var lagfarna. En lös-ning var att med hjälp av fastighetsreglering, eller ägoutbyte enligt den tidens begreppsflora, låta en fastighet med lagfart "flyta omkring" och avstycka från den. I regel var det kommunen, som var ägare till en sådan pärla bl.a. fastigheter. Ibland måste därför kommunen som fastighetsägare vara med på noterna även om den inte hade med saken att göra. Förfarandet krävde en pedagogisk förmåga för att förklara proceduren. Som tur var fick jag kontakt med en kommunal tjänsteman, Arne Karlsson, som dels snabbt satt sig in i frå-gorna, dels hade Utmelandsbornas förtroende. När vi började vårt samarbete var han som socialassistent känd under namnet Sociala Karlsson. Efter några månader utnämndes han till kom-munalkamrer (sedermera kommundirektör), varför jag döpte om honom till Asociala Karlsson. Trots eller möjligen tack vare detta blev vi och är fortfarande mycket goda vänner. Risken var att byborna skulle uppfatta oss båda som motparter, när vi var representant för fastighetsägaren/kommunen respektive objektiv förrättningsman. Vi lyc-kades behålla integriteten och fick många bevis på uppskatt-ning. Lagaskiftesarbetet innebar på ett helt annat sätt än övrigt lantmäteri en nära och ständig kontakt med sakä-garna, en tjusning med jobbet som också underlät-tade nämnda fastighetsbildningmodell.

Som ett tecken på uppskattning från Utmelands bybor fick min blivande hustru och jag hedersuppdraget att som byns brudpar skänka den blågula vimpeln till årets majstång.

Jag minns ännu många av byborna, alla som vänner, ingen som ovän. Jag fick vänner för livet, särskilt minns jag personligheter som Gruddpers Carl Andersson, Helmer Brygt och Karin Sabina Broman. Visst kunde ett dogmatiskt rättvisekrav, när det gällde fördelningen av den ärvda jorden, mästerligt skildrat i filmen Masdjävlar, ställa till problem. Men det gällde att försöka förstå bakgrunden till attityderna och göra något positivt av den.

Arbetet i Mora och Älvdalen var ofta spännande med många roliga episoder. Det skulle föra alltför långt att återge dem här.

Hösten 1962 var det dags att flytta till Göteborg för att fullgöra den obligatoriska kontors-tjänsten hos en överlantmätare. Morakontorets personal bjöd på en liten avskedsfest i en sommarstuga vid Orsasjön. På kvällen låg Orsasjön spegel-blank i höstklar luft och i fullt månsken. En av mina vackraste naturupplevelser - en fin slutvinjett på fem år, som jag inte skulle vilja ha ogjorda.

Som pensionär undrar man ibland: ”Vad har jag uträttat?” Betänksamhet parad med självkritik och nostalgi för tankarna till Hajdeby på Gotland och till Utmeland. Där lades grunden till min humanistiska syn på lantmäteriverksamhet, jag var ”mitt på golvet”, kände en samhörighet med sakägare och hantlangare, förde förhoppningsvis utvecklingen framåt, fick något konkret uträttat utan att ”flyta ovanpå”, fick ett gensvar. Där på Hajdeby och Utmeland var jag och förblev jag i ordets finaste bemärkelse ”lantmätarn”.

Om jordens tillgång vore laga skiftad
Den räckte till för alla och envar.
Åt små och stora skulle maten räcka
Och krig och bråk det skulle nog ta slut,
Och tänk om Skaparn själv haft femdarsvecka,
Då skulle allt se annorlunda ut!

Ur Tänk om av Bojan Österdahl Larsson